Ridglädje sökes

Jag vet inte vad som hänt, men jag antar att detta byggts upp sakta, sakta under flera veckor då jag kände redan runt jul att jag verkligen inte hade någon lust till att rida egentligen, utan det kändes mest som ett måste för Bs skull. Och iochmed att jag blev sjuk direkt efter jul så kunde jag inte lämna hemmet utan var sängliggandes i en vecka, många hade nog saknat att få sitta i sadeln, och absolut, jag saknade det lite granna, men inte så där att jag höll på att gå ihjäl. Det enda jag saknade som en tok var B, inte att rida och fortsätta med igångsättningen, utan endast Bagheera, inget annat.

Det låter konstigt och jag är fullt medveten om det, men just nu har jag ingen ridglädje överhuvudtaget och kroppen vill inte alltid vara på min sida, utan varje ridpass är jättetråkig och jag har ont i kroppen var och varannan dag. Trots att jag får spendera tid med min stjärna så är ridpassen brutalt tråkiga och inte givande alls. Jag har ingen glädje så jag kan inte föra över något positivt på B vid ridningen, därav möts vi inte halvvägs utan vi tappar bort oss och hittar inte varandra och allt bara går käpprätt åt skogen. Och detta gör bara allt ännu värre än vad det är.

När jag egentligen borde känna mig riktigt taggad till att sätta igång B ordentligt, börja rida ordentligt, utvecklas ännu mer och framför allt ha roligt, så känner jag motsatsen. Jag har ingenting som säger i mitt huvud "ja, fy fasikens vad roligt, nu jäklar kör vi", utan det är tomt.

Och så länge jag känner så här så kommer jag inte ens att försöka rida ordentligt, för då lär allt gå riktigt åt skogen. Utan jag kommer att fokusera på att spendera kvalitets tid med B, komma honom ännu närmre, rida kravlösa ridpass ut i skog och mark tills min ridglädje är återfunnen.

Detta är inget roligt alls och jag känner mig som världens mest patetiska människa som inte kan ta ur handen från där bak och verkligen kämpa som en galning. Men det tar stopp, hur mycket jag än försöker så tar det stopp. Jag har ingen motivation eller glädje i ridningen som är det som ska hjälpa mig på vägen, utan den hjälpen är jag tyvärr inget vidare.

Missförstå mig rätt, jag har inte tappat hästintresset utan ridglädjen är borta och jag känner ingen glädje till att ens försöka. Så därför har jag beslutat att lägga ridningen lite på kanten tills jag återfunnit min ridglädje. Så därför kommer jag inte ens försöka rida ett arbetspass utan vi ska endast rida ut, spendera kvalitetstid tillsammans, ta oss sakta men säkert tillbaka till att B blir fullt igångsatt och sedan får jag se om jag återfunnit glädjen igen, då startar vi utvecklingen igen, och förhoppningsvis hittar jag en bra dressyrtränare som kan hjälpa mig på vägen för att uppnå mina mål.

Så jag ber er om ursäkt om jag inte kommer med så jätteroliga inlägg nu för ett tag, men ni vet anledningen, jag känner mig rent ut sagt hemsk för att det är så här, jag vill så mycket, men jag måste stanna upp och lyssna på vad kroppen säger också och försöka hitta tillbaka. Så jag ber er att ha det i åtanken när ni läser mina inlägg.

Jag ska försöka så gott det går att skriva roliga och upplyftande inlägg nu när jag sett att vi har så många läsare, så det skulle ju vara tråkigt om jag förstör detta nu.

Nu ska jag bara fokusera på att ha kul med B och umgås som aldrig förr, han är min stjärna och han behövs för att mitt hjärnkontor ska fungera, så nu försöker vi på nya bullar! 

/Anna