"Hur kan en häst vara den som tar upp all din tid och kallas för bästa vän?"
När jag får den frågan till mig så är svaret enkelt. För att han helt enkelt är den han är, han finns där, lyssnar på allt, från bekymmer till roligheter till sorg till kärlek och ställer upp vare sig det handlar om att backa när jag vill att han gör det eller något så enkelt som att låta mig ta på grimman, eller varför inte lyfta hans hov? Och för att han helt enkelt kommer med de bästa svaren som ingen annan kan komma med.
Jag tror inte att "normala" människor förstår känslan som vi "hästmänniskor" upplever när vi får det äkta bandet mellan häst och människa. Jag tror inte att "normala" människor begriper att vi, varje dag, handskas med ett djur på flera, flera kilo som har en egen vilja, har egna känslor och som lätt kan trampa ner oss i backen, kasta av oss, springa rakt över oss eller ja varför inte ta livet av oss?
Att hitta det där bandet mellan häst och människa är inget som händer bara över en dag, det krävs massor med tid och framför allt massor av besvikelser. För utan besvikelser, hur ska vi kunna hitta just den där känslan som inte ens går att beskriva?
Vi behöver motgångar för att finna framgångar. Och motgångar är något som varje "hästmänniska" upplever gång på gång för att så småningom hitta framgångar och återigen inse varför vi håller på med dessa otroliga djur.
-
Jag har endast haft B i 1 år och lite mer än en månad men det känns som en evighet, för att jag kan honom utantill, jag vet precis vad han tänker göra och jag ser rakt igenom honom och detta är ju inga nackdelar, utan fördelar. Jag vet precis vad han tänker och inte tänker. Men trots att jag vet detta betyder det ju inte att jag alltid kan hindra honom från att göra dumma saker, han är en levande varelse och har egen vilja.
Jag har ju haft hästar innan B och dem kände jag också starkt för, men jag har nog aldrig känt så här starkt för en häst förut. B har blivit min allra bästa vän och ärligt talat min andra halva, den halvan som påminner mig om varför jag tar mig igenom jobbiga situationer och varför jag fortsätter att kämpa trots att allt pekar mot något negativt. Bagheera är min bebis, och jag kan förstå känslan som en mamma har till sitt barn när någon anklagar den för att ha gjort något eller på något vis behandlar den illa,
det gör ont, och känslan av att inte kunna få folk att förstå att den inte menar illa även om det verkar så är så otroligt jobbig.
Bagheera har ett tufft psyke vilket ofta slår tillbaka på mig själv när B får sina ryck och blir okontaktbar.
Jag är alldeles för lat med att hålla honom sysselsatt regelbundet vilket jag hela tiden strävar efter att bättra då jag vill att han ska må så bra som möjligt. För jag vet ju själv hur otroligt jobbigt det är att ha alldeles för mycket energi i kroppen som man inte vet vart man ska göra av. Just p.g.a detta så kan B beté sig otrevligt mot andra och även mot mig kan han vara bufflig och riktigt retsam och ibland vill jag bara sätta mig ner och gråta för att han inte gör som jag vill. Men samtidigt som detta så vill jag så mycket, jag vill att det ska fungera, jag vill att vi ska bli
ett. Så trots jobbiga tider när man bara vill lägga sig ner och ge upp så påminner han mig om varför jag fortsätter kämpa dag ut och dag in, det är just för att bandet mellan oss är så starkt att sådana här saker inte kan bryta det.
När "folk" häver ur sig saker om B som de de kanske inte borde säga högt i närheten av mig så tar jag åt mig något så fruktansvärt och ibland går jag och är nojig över att folk behandlar honom på felaktigt sätt när han blir lite väl explosiv, häftiga tankar flyger omkring i mitt huvud vissa dagar och jag får ibland försöka trösta mig med att de aldrig skulle göra något dumt. Men känslan finns ju kvar i bakhuvudet ändå. Folk kanske inte förstår varför jag blir så arg och frustrerad över små saker, men det är min bästa vän de pratar illa om och när de knappt vet hur han fungerar tycker jag inte att de har någon rätt att tala så. Jag är ganska mesig och kan ta åt mig illa om det handlar om en liten, liten sak som att B bankar och bånglar i stallgången när han står där, haha, ni kanske förstår att jag har problem med att folk pratar illa om de jag håller närmst. Och detta är ju givetvis något jag alltid jobbar på, för allt folk säger är ju inte kritik utan jag måste lära mig att ta saker på rätt sätt och inte överreagera!
Bagheera och jag har varit med om ganska långa och tråkiga viloperioder under år 2012 och det har varit tufft men också välbehövligt. Jag har kämpat något otroligt med att få B att acceptera mig ordentligt under denna tid och att lita på mig och vi är ännu inte helt där. B är så otroligt tuff i psyket som jag nämnde tidigare och tar lång tid att förstå sig på och även göra förstådd, men allt mitt slit har varit värt det. Jag har alltid haft en kompis vid min sida, men nu är det något helt annat, nu är det min andra halva, min klippa, min allra, allra bästa fyrbenta vän som jag aldrig vill släppa. Om jag får som jag vill så kommer vi att hålla ihop fram till den dagen B blir gammal och grå och vandrar vidare. Usch, vad tungt det kändes att skriva den där meningen, men det är ju så livet är. Men detta kommer inte att ske nu på flera, flera, flera år så vi har all tid i världen att fortsätta vara bästa vänner och utveckla våran vänskap ännu mer.
År 2013 kommer vi att inleda otroligt bra, men världens bästa vänskap och vi ska fortsätta det året med bra utvecklingar och många roliga stunder, vi lär stöta på motgångar, men utan motgångar finns inga framgångar!
Jag avslutar detta långa och djupa inlägg med att säga att Kanne, Bs ägare, gjort min dröm till verklighet och jag är så innerligt glad över att det finns sådana fina människor i denna värld och utan henne och B skulle mitt liv inte vara lika roligt och givande som det är. Jag är otroligt glad och stolt över att ha världens bästa fyrbenta som min allra bästa kompis, och de som tycker att jag gör fel som knappt umgås med kompisar, de får tycka precis som de vill, jag brinner för hästar och jag har alltid gjort det, att ta bort något sådant här från mitt liv vore nästan precis som att ta ut min själ, för hästarna är dem som räddat mig från att helt falla till botten p.g.a diverse saker. Jag låter negativa ord blåsa förbi och stoppar endast de positiva! :)
/Anna
